December kom och det var äntligen dags för vårt stora äventyr att börja, seglingen som vi i flera år drömt om, pratat om och planerat för. Vi, Max och Charlotte - ett seglingsentusiastiskt par från Lomma, skulle kasta loss, från både brygga och vardagen, för att förverkliga vår dröm om att försöka segla jorden runt. 

Vi flög ner till Vigo, Spanien, i december där vi hade lämnat båten över hösten efter sommareseglingen dit från Lomma. Vi hade en dryg veckas förberedelser med motorservice, några installationer för att öka säkerheten inför kommande havspassager och generell vård och bunkring. 

En dimmig decembermorgon, efter att vi väntat ut ett passerande stormväder, lämnade vi Vigo för att segla söderut längs med Atlantkusten mot Kanarieöarna. Det blev en hård start där Atlantvågorna verkligen byggt upp under de senaste dagarnas oväder men vi såg fram emot att segla söderut och hitta solen. Att slippa mössa, vantar och underställ blev en målbild som höll uppe humöret. Det skulle bli en dryg veckas passage ner till Kanarieöarna men natten mellan dag tre och fyra ändrades de planerna drastiskt. En stor reva i storseglet fick oss att tänka om. Vi hade några hundra sjömil kvar till Kanarieöarna, det skulle ta oss en dryg vecka med bara Genoan. Dieseln vi hade kvar ombord, skulle borde ta oss in mot fastlandet om vi vände 180 grader och körde rakt in mot Algarvekusten. Det sänkte oss rejält i schemat, men för att ta det säkra före det osäkra blev det jul med reparationsarbeten i Portugal. Både storseglet och orsaken till revan, problem med mastskenan som började släppa, fick ta fokus från både julfirande och turistande. En ganska nedslående start på vår resa, då vi haft både segel och rigg på professionell inspektion innan avfärd från Sverige. 

Men men, det var bara att ta nya tag och vår besättning som väntade på oss på Kanarieöarna inför Atlantöverfarten tog vänligt nog flyget till Portugal för att hjälpa och stötta oss i arbetet. Efter intensiva dagar, där vi hängde i masten så fort det gick mellan de hårda regnskurarna, varvat med förberedande montagearbete under uppfällt sittbrunnskappell när regnet vräkte ner för mycket, så blev hon redo vid julaftons eftermiddag. Vi lagade det juligaste vi hade ingredienser till, köttbullar och potatismos, samt ett paket pepparkakor som vi till vår glädje hittat i matbutiken, och hade en stor middag innan vi somnade gott. 

Juldagen kastade vi loss igen för att äntligen segla mot Kanarieöarna. Vi var alla taggade på att äntligen komma iväg, men de höga vågorna vi hade de första dagarna fick oss också att ödmjukt komma ihåg att några sjöben att tala om hade vi inte än. Med delfiner, sköldpaddor och fint väder gled vi på bra mot Kanarieöarna men de sista dagarna på överfarten hörde vi ett knakande ljud vi inte kände igen. Nya ljud på en båt kan vara en av de största orosmomenten. Efter en del genomsökningar hittade vi att det berodde på rodret, närmare bestämt roderförstärkningen under deck. Så fort vi nådde närmare land och kunde ha tillgång till internet började sökningarna och vi hittade orsaken, vår båt saknade den förstärkning på roderstocken som senare blev standard på den här båtmodellen. Med tanke på att nästa sträcka var Atlanten så var det bara att snabbt inse att någon överfart skulle det inte bli innan vi hade fått en ordentlig förstärkning på plats. 

Vi hade kommit till rätt marina med tanke på vår lista inför Atlanten, uppe på kajen fanns det flera båtbutiker och med lite tankeverksamhet kunde vi få ihop material och delar för att bygga upp en bra förstärkning. Efter en vecka där det kändes som vi mest bodde i ett kliande lager av glasfiber så hade vi en förstärkning som kändes solid. Vi bunkrade båten och var äntligen redo för Atlantöverfarten, Max och Charlotte tillsammans med två gäster, Charlottes pappa tillsammans med sin barndomsvän. 

Efter de senaste veckornas ständiga problem, oro och arbete så kändes ett inrutat liv på Atlanten som en välkommen återhämtning. Vi hade rullande fyra timmars vakter ombord och seglade söderut för att hitta passadvindarna som skulle ta oss till Karibien. Överfarten gick lugnt till och den ständiga förhoppningen om starka passadvindar som skulle ge oss en bra skjuts till Karibien fick leva med oss ända tills vi kom fram och kunde skåla för en lyckad seglats. Atlantseglatsen tog oss en dryg vecka längre än vi hade räknat med och vindhastigheten snittade på 12 knop men en mycket lugnare och behagligare överfart kunde nog ingen av oss ha önskat, och tack vare bunkring och båtens extraresurser så räckte mat och vatten utan problem. Vi hade gjort en lyckad seglats och det var dags att vinka hejdå till Mats och Peter innan vi skulle ta tag i den nya projektlistan här på Martinique, som naturligt uppstår efter de flesta längre överfarter, och se till att Puffin var redo att ta sig över Karibiska havet och fortsätta sina äventyr. 

Trots ett flertal varningar innan avfärd om de höga priserna i Karibien så har vi till vår förvåning märkt att på de europeiska öarna (exempelvis Martinique) är priserna ungefär som hemma. Dessutom är en 40-fots båt en båt av det mindre slaget när man letar efter reservdelar, en välkommen nyhet som visat sig innebära att det är under omständigheterna relativt lätt att hitta vad vi behöver. 

Vi hörs! 

Charlotte & Max